Historiallisia papereita 11:
Kuolema antiikissa

Att forska dödens ikonografi i antikens värld

Agneta Ahlqvist

ISSN 1456–8055

Inlägg vid Historiallinen Yhdistys seminariet onsdagen 16.5.2001 som var en del av temadagen "Historiantutkimuksen uusi aalto esittäytyy" vid Helsingfors universitets historiska institution, Topelia, Unionsgatan 38.

För två år sedan blev jag till min stora gläde invald i det akademifinansierade forskningsprojektet "Death, Society and Gender in the Anciet World". Min forskningstid var då två år och mitt specialområde ikonografi, vilket i praktiken innebär att "läsa" bilder så som om de vore skriven text, vidare söka samband mellan bilder och skriven text och slutligen placera in det hela i en historisk kontext. För att bäst kontribuera till projektets målsättning, uppfylla Finlands Akademis förtroende för finansieringen och få fram forskningsresultat som i framtiden kunde tjäna också min egen forskning (i första rum fornkristen ikonografi) beslöt jag mig för att utföra två case-studies, som jag bedömde såsom lagom omfattande forskningar i tid och rum.

Detta har nu skett och jag önskar nu helt kort redogöra för mina forskningsresultat (två artiklar).

* * *

Den första artikeln fick rubriken "Hur skulle de döda minnas. En granskning av fornkristna gravbilder"(1). Forskningsmaterialet bestod huvudsakligen av gravbilder i Italiens katakomber. Målet var att granska vad samtiden bjöds att minnas om de döda. På grund av projektets intressesfär "gender" granskade jag även de olika bildmotivens könsbundenhet.

Efter utförd forskning kunde jag konstatera att statustänkadet var betydligt starkare i senantik tid änn vad jag någonsin kunnat ana. Därtill framträdde vissa faktorer såsom speciellt viktiga vid ihågkommandet av en avliden person.

De samtida bjöds att minnas den dödes identitet, dennes status under jordalivet och dennes nyvunna status i de dödas rike. Det var även viktigt att minnas den dödes hinsida permanens ("kom inte hit tillbaka och stör!", gengångare var inte önskvärda) samt att kommunikationen till den döde inte hade brutits trots dödens inbrott. I denna kommunikation mellan denna värden och den hinsida framträder speciellt oranten som en viktig förmedlare länk. I bankettmotivet (där den döde avporträtterats i festmåltidens mitt) framhävdes även kontakten till den döde såsom "the loving union with the dead".

Vad "gender"-aspekten beträffar kunde jag registrera en harmonisk könsneutralitet i enkla gravporträtt och i motiv av bön och vila. Dessa bilder uppvisade en enhetlig bildstruktur, oberoende om den gravlagda var en man eller en kvinna.

Den maskulina dominansen noterades i ämbetsporträtt, attributval och bankettmotiv. I det sistnämnda fallet kunde jag konstatera att det synes ha varit mera acceptabelt att se män (inte kvinnor) äta, dricka och festa i offentligt liv.

Den feminina dominansen sågs i scener som beskriver den dödes iter terrestre, speciellt frekventa var motiven äktenskap och moderskap, samt bilder där kvinnan ses i akt att bli upptagen i det himmelska riket. Intressant är också det faktum att kvinnorna, på bilderna, oftare än män försågs med följeslagare. Kvinnor skulle tydligen inte, såsom romersk sed påbjöd, röra sig ensamma i offentligheten.

Kort sagt, vad mannen beträffar så var det viktigt att bevara minnet av hans sociala status medan det för kvinnan var väsentligt att bevara minnet av hennes legitima status, som mor och maka. Detta är faktorer som även var av betydelse för de efterlevande sönerna och döttrarna som genom dessa bilder kunde befästa också sin egen legitima samhällsposition.

* * *

Den andra artikeln behandlade ett relativt unikt bildmotiv i senantik tid, dvs. "För vem blåser ängeln i hornet".(2) Denna case-study berör på ett naturligt sätt projektets temata "death" och "society". "Gender"-problematiken tangeras här i en omvänd ordning. Som "gender"-forskning räknas traditionellt granskning mellan könen, man och kvinna. Men i mitt fall har jag är gått in för att kasta en glimt på de som vanligen faller ur en reguljär "gender"-forskning, dvs. de fullkomligt könlösa, dvs. änglar och de dödas själar. Änlgarna beskrivs visserligen i Bibeln som unga män, men Kyrkofäderna analyserade ängelns väsen noga och kom till den slutsatsen att var denne är könlös, detsamma gäller själarna, som i Biblen beskrivs "lika som änlgarna i himlen".

Blott tre bilder med detta motiv har överlevt till våra dagar: en gravmålning i en katakomb i Syrakusa, en sniden elfenbensdiptyk, funnen i Murano (invid Venedig) och en mosaik på en arcus maior i S. Michele in Affricisco i Ravenna.

Ängeln som blåser i basunen finner insatt i två olika motiv-kontexter, i Jonastrilogin och i motivet "den tronande Kristus". För att kunna gripa motivet med den basunblåsande ängeln bör jag förklara symboldimensionerna för de två andra motiven.

Jonastrilogin är redan i och för sig en allegori som beskriver tre viktiga faser i dödsprocessen, dvs.:

1. Dödsögonblicket - Jonas kastas i havet-bilden (mao. Jonas avläsnas från jordalivet)
2. Uppståndelsen ur dödskvalen - valfisken spyr upp Jonas på land-bilden
3. Dödslugnet - Jonas vilar halvnaken under en pergola-bilden.

Nu hoppar jag raskt över hela forskningen (som publiceras i annat forum) och konstaterar att ängeln blåser i basunen, i Jonas-kontexten, för den avlinda människans själs uppståndelse, själen kan nu stiga upp ur gravens refrigerium och äntligen förflytta sig till himlarna, beledsagad av änglar och under änglasång och -musik; det eviga livet kan nu äntligen börja.

I samband med motivet "den tronande Kristus" basunerar änglarna ut att Kristus står ovan var hamletisk fråga om "att dö eller icke dö". Han är det odödliga rikets obestidda allhärskare - han är härskare såväl över de levande som över de döda.

I denna forskning har det varit speciellt viktigt för mig att påvisa att denna basunblåsande ängel inte har något att skaffa med Johannesapokalypsens basunblåsande änglar eller Sista Domen-framställningar (en bild som vilar på en helt annan ikonografisk grund). För våra basunblåsande änglar finner vi belägg i Bibeln och de är väl beskrivna i Kyrkofädernas skrifter. För de efterlevande basunerade de ut uppståndelsen såsom ett glädjebudskap, inte som ett domedagsvarsel.

Noter:

1. Artikeln kommer att publiceras på engelska i Gender, culture and religion in Antiquity. Proceedings of the second Nordic symposium on women´s lives in Antiquity, Helsinki 20-22 October 2000. I tryck. (Tillbaka texten.)
2. Denna artikel kommer att utkomma på italienska i en vetenskaplig tidskrift, förmodligen MDAI(R). (Tillbaka texten.)

agneta.ahlqvist@helsinki.fi

Takaisin edelliselle tasolle