Historiallisia Papereita 2:
Taudit ja historia

1800-talets kolerapandemier

Holger Weiss

ISSN 1456–8055

Kolera orsakas av en bakterie vilken kan leva i vatten under längre perioder. När den väl svalts kan kolerabakterien, förutsatt att den överlever magsafterna, snabbt föröka sig i tarmkanalen och framkallar då våldsamma och dramatiska symptom. I samband med den första koleraepidemin i Finland år 1832 beskrev den finländske läkaren E.E. Rosenback i förskräckta ordalag sjukdomsförloppet:

efter en häftig svindel följde ymniga uttömningar uppåt och nedåt, först af de födoämnen, som funnos i magen och sedermera af en serös vätska: därunder medtogos krafterna mycket hastigt, pulsen blef klen och trög, samt försvan småningom alldeles; kroppen blef kall, stundom öfverdragen med klibbig svett; på armar och ben förekommo i några fall blåa fläckar; huden på fingrarna blef skrynklig, rösten hes, tungan kall och slapp, ansigtet sammanfallet, ögonen sjönko in, urin-secretion afstannade: de sjuka hade ett starkt begär efter kallt vatten, för att släcka den dem i hög grad besvärande törsten och plågades af ett olidligt qval under bröstet (Rosenback 1832: 14).

I de flesta fallen hade sjukdomen en dödlig utgång. Fram till Robert Kochs upptäckt av kolerabakterien år 1883 famnade den europeiska läkarvetenskapen i mörker. Visserligen skrevs det ett flertal lärda avhandlingar från 1830-talet fram till 1880-talet om kolerans orsaker, utbredning och symptom, men dessa hade föga medicinsk värde. Orsaken därtill har medicinhistorikerna visat. Den under 1800-talet gängse teorin var att epidemier orsakas av utdustningar (miasmer), som kanske härstammade från kadaver och ruttnande ämnen i jorden. Luften ansågs spela en viktig roll. Den rivaliserande smittoteorin, kontakter mellan människor som överförde sjukdomar, hade diskrediterats under början av 1800-talet. Avgörande för debatten var till en början Max Pettenkofers teori om jordmånen som den viktigaste faktorn för sjukdomes spridning: enligt honom härjade inte koleran i sådana städer, som var byggda på porös, vatten- och luftgenomtränglig mark. Vad han förbisåg var det mest avgörande för sjukdomens spridning: dricksvattnets kvalitet och brunnarnas placering. Detta hade redan - indirekt - den engelska läkaren John Snow i London kunnat påvisa (han spårade 1849-års epidemi till en enda förorenad vattentäckt vid Broad Street i Soho), men hans teori väckte föga gehör bland medicinska experter. Kochs upptäckt av kolerabacillen föranledde slutligen myndigheterna runt om i Europa att stegvis införa bakteriekontroll av dricksvattnet. Men redan tidigare hade myndigheterna vidtagit åtgärder för att om möjligt förhindra nya epidemiers uppkomst. Den oro, som 1830- och 40-talets koleraepidemier framkallade i Europa, framför allt i dess städer, blev en viktig hävstång för de reformivrare, som sökte förbättra städernas sanitetsväsen, boendeförhållanden, hälsovård och vattenförsörjning.

Industrialiseringen och urbaniseringen skapade förutsättningarna för koleran att härja vilt i Europa, Afrika och Amerika, men det var andra med industrialiseringen förknippade faktorer, som ledde till att sjukdomen spred sig från Bengalen till resten av världen. Fram till 1800-talets början verkar det som om koleran endast skulle ha varit begränsad till de hinduiska pilgrimsresornas utbredningsområde, d.v.s. den indiska subkontinenten. Stora människomassor samlades sedan urminnes tider under hinduiska högtider vid floden Ganges nedre lopp, där koleran var endemisk. Fram till den allvarliga koleraepidemin i Kalkutta år 1817 tycks endast den kinesiska kusten tidvis ha varit utsatt för kolera, ditförd med båt. Under epidemin år 1817 hade dock situationen ändrats i Indien. Bengalen var under brittiskt styre och de nya kolonialherrarna, det Brittiska Ostindiska Kompaniet, såg till att med vapenmakt utöka sitt territorium samtidigt som handelsaktiviteterna hade markant ökat. Bengalen blev knutpunkten för kompaniets aktiviteter: opiumodlingen för handeln med Kina samt ett handelsnätverk som täckte Sydost- och Ostasien. De tilltagande handelsaktiviteterna ökade även möjligheterna för människor - och bakterier - att röra på sig. Var det fram till 1800-talet främst hinduiska pilgrimmer som utsattes för och samtidigt spred kolerabakterien, så blev de muslimska pilgrimmerna och framför allt den heliga staden Mekka från och med mitten av 1800-talet den viktigaste länken i spridningen av farsoten från Indien till Europa och Afrika.

Koleran och den hinduiska och muslimska pilgrimsfärden

Koleran har sedan urminnestider varit endemisk i Indien, framför allt i floderna Ganges och Bahmaputras delta. I detta område lever en tättbosatt befolkning under urusla sanitära och hygieniska förhållanden. Situationen är den samma i dag som under tidigare århundraden om inte årtusenden.

Den tidigaste beskrivningen om kolera hittas i den "indiske Hippokrates" Carakas text om sjukdomen "Visûcikâ". Han skriver om en sjukdom med oftat dödlig utgång, som föregås av kräkningar, infallandet av ögonen, förlusten av rösten, läpparnas blåfärgning och förlorandet av medvetenheten. Från den indiske konungen Asokas tid från 200-talet f.Kr. finns en monolit bevarad, där en liknande beskrivning finns ingraverad. Även i den mystiska Veda-litteraturen, som är mycket äldre än Carakas text, finns en sång som besvärjar "Visûcicâ" och dess härjningar. Muslimska läkare och lärda kom i kontakt med den farliga sjukdomen under 900-talet, då muslimerna erövrade Delhi, Punjab och Gujarat. De två i västerlandet mest omhuldade muslimska läkare och vetenskapsmän, Ibn Sina (Avicenna, 980-1037) och Ibn Rushd (Averroes, 1126-1198) beskrev en sjukdom vid namnet "haiza" som hade samma symptom som kolera. Kolera och koleraliknande sjukdomar hade således varit kända både i Indien och i den islamiska världen under en lång tid. Teoretiskt sett var dess orsaken till dess spridning kända, redan Ibn Sina pekade på sambandet mellan markförhållanden, i kolerans fall sumpmark, och dricksvattnets kvalitet. Trots detta stod indisk och islamisk läkarvetenskap handfallna inför koleran.

Förutom trångboddheten, de ekologiska förhållanden och de bristfälliga sanitära och hygieniska förhållanden spelade religionen en avgörande roll i varför koleran aldrig slocknade ut i Indien. Enligt hinduisk föreställning skulle floden Ganges ha skapats av en hårlock av guden Siva. Därför är Ganges en helig flod, vars vatten tillskrivs en helande, förlåtande och förbättrande verkan. Årligen strömmar hundratusentals hinduiska pilgrimmer till de heliga orterna vid floden. Enbart i Benares, som är en av de centrala orterna för den hinduiska lärdomen, deltar årligen över en miljon människor i de rituella tvagningarna och förrättelserna. Den som dör här under pilgrimsfärden uppfattas att bli förlöst från Samsara, återfödselns och lidandens eviga kretslopp, och smälter ihop med gudheten i ett tillstånd av evig fred. Därför har Benares även blivit de döendes och de dödas stad. Många sjuka och svaga människor släpar sig till Benares i hopp om att det gudomliga vattnet skulle rena en eller för att dö i staden.

Anhopningen av så många människor på en liten ort leder oundvikligen till att risken för epidemiska utbrott av olika sjukdomar ökar mångfalt. I Benares och de andra vallfartsorterna vid Ganges förvärras situationen ytterligare av att de döda tvättas i floden och att kroppen av fattiga avlidna, som inte har haft råd med en förbränning, kastas i floden. Därtill kommer städernas egen avföring, som ofiltrerat rinner i floden och under pilgrimstider ökar mångfalt. Härigenom blir flodens vatten till bakterieanhopningen utan like. Detta vatten dricks sedan av pilgrimmerna i hopp om dess helande och renande verkan eller tas med hem till hembyn. Därför är det inte förvånande att koleran ofta sprids långa vägar till inlandet i Indien.

De muslimska erövrarna och senare även de europeiska handelshusen betecknade framför allt Bengalen, floderna Ganges och Bahmaputtras deltaområde, som dozakh, d.v.s. den infernaliska regionen, "farsotens hemort" eller "dödens hus". Den indiska läkaren Mola Taifur, som levde på 1600-talet, skrev att "luften och vattnet i Bengalen uppfattas att vara så skadlig, att man är övertygad om att dessa innebär en säker död för vem som helst". Under 1700-talet lyckades det brittiska Ostindiska handelskompaniet först utesluta sina europeiska konkurrernter från den indiska subkontinenten och därfeter bygga ut sin egen maktposition där. År 1757 erövrades Bengalen och år 1774 utvidgades maktsfären till att omfatta även Bihar med bl.a. vallfartsorten Benares. Samtidigt etablerade britterna sin luckrativa opiumhandel med Kina, i vilken de bengaliska bönderna spelade en avörande roll. Opiumet skulle nämligen odlas i Bengalen. Genom odlingstvånget råkade den tidigare osäkra samhällsbalansen i Bengalen slutigen i ett upplösningstillstånd. Risodlingarna försummades med följd av återkommande hungersnöd, folkrörelser och koleraepidemier. Kalkutta, som blev det brittiska Ostindiska handelskompaniets huvudort, var en av dessa "dödens orter". Genom kompaniet blev koleran indragen i ett världsomfattande handelsnätverk.

För den islamiska världen fick kolerans spridning utanför sin traditionella endemiska härd fatala följder. Även i islam utgör pilgrimsfärden, hajj, en central position i religionsutövningen. Enligt islam skall varje muslim bege sig minst en gång i sitt liv på vallfärd till den heliga staden Mekka. Före 1800-talets och framför allt 1900-talets transportrevolution (ångbåten, järnvägen och flygplanet) var pilgrimsfärden till Mekka något som var relativt få förunnat. Det innebar en inte oväsentlig prestige att kunna återvända till sin by eller stad och kunna lägga titeln haji (för män) eller hajiyya (för kvinnor) till sitt namn. Förr dog de flesta på den långa och strapatsrika vägen till Mekka, men genom de förbättrade, tätare och snabbare förbindelserna förändrades situationen. Fram till första hälften av 1800-talet tog muslimska pilgrimmer från Indien, Afghanistan och Persien landsvägen till Mekka. Sjuka och svaga medlemmar i en karavan lämnades efter på vägen, varför koleran inte spred sig från dess ursprungsregion.

Väl framme i Mekka fanns det de bästa tänkbara förhållanden för kolerabakterien att snabbt kunna sprida sig. Visserligen förordnade Koranen ytterst stränga hygienska förhållningsregler, men dessa var svåra om inte omöjliga att upprätthålla i Mekka under anstormningen av hundratusentals pilgrimmer. Bristen på rent vatten att bli stötestenen i Mekka, framför allt under den 40 kilometer långa vandringen från Mekka till det heliga berget Arafat och tillbaka. Infektionsrisken ökade ytterligare, då efter återkomsten från vandringen till Arafat en stor offringsfest, id al-adhha, firades, där varje pilgrim slaktade ett får eller något annat djur i åminnelse av Abrahams offer. Men innan förbättringen av de sanitära förhållanden i Mekka under 1900-talet ökade denna slaktceremoni risken för spridningen av epidemiska sjukdomar. "Överallt strömmade blodet och rann ned på sanden och blandades med bortkastade inälvor och människornas exkrementer. Snart var hela området så försmutsat att man knappt hittade en handfull ren sand med vilken man kunde tvätta sina händer (för att i avsaknaden på vatten genomföra de rituella tvättningarna)", skrev den engelska resenären Richard Burton i en ögonvittnesskildring från 1800-talet. På grund av att pilgrimmerna sedan åt köttet med sina orena händer och förde det till munnen samt på grund av kolerans korta inkubationstid kom den årliga Stora pilgrimsfärden till Mekka ofta att vara förknippat med svåra utbrott av koleraepidemier, som på arabiska kallas at-hawa, stormen, eller hawa asfar, den gula vinden.

Koleran fick fotfäste i Mekka år 1831 och härjade där epidemiskt ända fram till år 1912. Under den första epidemin år 1831 uppskattas att mellan 12000 och 30000 människor skulle ha dött i Mekka. Medelst återvändande pilgrimmer spreds sjukdomen till bl.a. Kairo, där 13 procent av stadens befolkning dog. Inte mindre än fyrtio gånger, d.v.s. i medeltal vart annat år, bröt koleran ut i staden i samband med pilgrimsfärden.

Hos befolkningen runt om i den islamiska världen spred sig under 1800-talet många ruskiga koleraberättelser. En av dessa otaliga skildringar berättades åt den engelske resenären Charles Doughty under sin färd till Mekka på 1870-talet:

En fattig man hade avlidit på vägen till Mekka och hans givmilda vänner hade begravat honom i sanden. Men den avlidne hade inte varit död utan endast skendöd och den varma sanden väckte honom till liv igen. Han steg upp ur sin grav men fann sig vara helt ensam i öknen. Med sina sista krafter tog han sig från den ena orten till den andra och gick till fots hundratals mil hem tillbaka till Damaskus. Där mottogs han av sina närmaste släktingar mycket avvisande. De svor alla på att de hade begravit honom i öknen och att han inte kunde vara den person som han gav sig ut att vara. Även förklarade de harmfullt, att de inte alls kunde vänta sig att han skulle komma tillbaka så att de redan hade delat upp hans arv mellan sig.

Efter 1830-talet kom även den muslimska världen att bli inlemmad i kolerans sjukdomsvärld och även folk utanför Indiens gränser blev utsatta för kroniska exponeringar för den nya sjukdomen. Koleran uppfattades i såväl den muslimska som den kristna världen som en ny, fasansfull sjukdom. Varken de muslimska medicinska eller religiösa traditionerna förmådde att hantera situationen. Den folkliga rädsla som koleran framkallade bidrog till att diskreditera traditionella ledare och auktoriteter i den muslimska världen och banade bl.a. väg för den europeiska medicinen. Det fatala med de muslimska pilgrimmernas handelande under koleraepidemiernas utbrot i Mekka var att de tog till flykten - tvärt emot profetens förmaning:

När ni hör, att en farsot har brutit ut i ett land, så skall ni inte bege er dit och ifall ni är i detta land skall ni inte lämna det.

Kolerapandemierna under 1800-talet

I allmänhet räknar man med fem pandemier under 1800-talet: den första mellan 1817 och 1823, den andra mellan 1826 och 1837, den tredje mellan 1841 och 1862, den fjärde mellan 1864 och 1875 och den femte mellan 1882 och 1896. De första pandemiernas spridning under den förra hälften av 1800-talet berodde främst på militära aktiviteter. Sjukdomen spred sig efter utbrotet år 1817 i de engelska truppernas och handelsfartygens kölvatten inom loppet av några år landvägen till Afghanistan och sjövägen till Ceylon, Indonesien, Kina och Japan. En brittisk expeditionsstyrka förde den dödliga organismen till Muskat år 1818, varifrån den spred sig söderut längsmed Afrikas ostkust. En annan brittisk flottstyrka förde sjukdomen år 1821 till Basra, varifrån farsoten slog ned i och omkring Bagdad. Av turkiska och persiska trupper fördes sjukdomen sedermera till Persien och det Osmanska riket, där dess framfart avstannade i Syrien, Anatolien och vid Kaspiska havets kuster. Knappt hade denna första pandemi avstannat, drog en ny pandemi över världen. År 1826 spred sig koleran från Bengalen snabbt till Persien och det Osmanska riket, där den kom i kontakt med ryska trupper under det rysk-persiska kriget (1826-28) och det rysk-turkiska kriget (1828-29). Därefter kom sjukdomen att följa delvis de ryska truppernas rörelser i hemlandet, men främst det ryska flodtransportväsendet. De ryska myndigheterna försökte förgäves stävja farsotens framfart genom strikta spärr- och säkerhetsåtgärder - förgäves. I juli år 1830 utbröt koleran i Astrachan (som därefter blev inkörsporten till Europa för alla pandemier), samma år i september i Moskva och kort därefter i St. Petersburg, trots att tsarrikets huvudstad hade omgärdats av en tät militärkordong. På grund av de ryska trupprörelserna i samband med det polska upproret år 1830-31 spred sig koleran västerut till Preussen och vidare till Västeuropa. Epidemin fick av militären i det östra Centraleuropa namnet "fältherresjukdomen", ty en rad prominenta generaler avled i sjukdomen år 1831: de ryska härförarna fältmarskalk Diebitsch och storfurste Konstantin, de preussiska härförarna generalfältmarskalk von Gneisenau och general von Clausewitz - samt filosofen Hegel.

Från Polen ryckte pandemin även in i Österrike och längsmed Elbe till Hamburg, alla karantänbestämmelser till trots. Fartyg från Hamburg spred år 1831 farsoten till England, därifrån den året därpå angrep Frankrike och Irland, och irländska emigranter förde med sig sjukdomen till USA och Kanada (1832) och vidare till Mexiko (1833). Under de följande åren (1833-1836) spred sig koleran i en vid båge från Atlanten (norra Frankrike, Spanien, Portugal) över västra Medelhavet och Norditalien till södra Tyskland.

Ökänd blev Parisarnas reaktion på de första uppgifterna om den annalkande okända nya sjukdomen. Då de första sjukdomsfallen registrerades i Paris ansågs detta av offentligheten som en omöjlighet, närmast ett komiskt inslag under karnevalen under vårvintern 1832: hur kunde ett så rent och civilicerat land som Frankrike drabbas av denna farsot, som kom ifrån smutsens och eländets Centralasien? Dock snart förbyttes stämningarna, koleran blev den osynliga döden som spred skräck och fasa.

Militära rörelser, handelsväsen och kolerans utbrott hörde även samman under de följande pandemierna. År 1848-1849 drabbades Europa av en ny pandemi österifrån - epidemin skördade långt fler offer än antalet döda under gatustriderna och sammandrabbningarna undet det galna året. Nästa pandemi strök över Europa i samband med Krimkriget, den därpåföljande under kriget mellan Preussen och Österrike år 1866. Därefter förekom kolera endast sporadiskt i Europa, ehuru epidemiskt åren 1870-1873, 1883-84 och 1892.

Kolerans härjningar under 1800-talet i Europa och i USA har varit föremål för ett flertal lärda studier. Däremot har studierna om kolerapandemiernas globala omfång för det mesta endast tangrerat den "ocivilicerade" världen, om alls. Därför skall här avslutningsvis ges en skiss över kolerans framfart i Afrika under 1800-talet.

Kolerans spridning i Afrika förknippas främst med den muslimska pilgrimsfärden. Framför allt gällde detta den afrikanska östkusten och ön Zanzibar, som under 1800-talet dabbades av en rad svåra koleraepidemier: 1821, 1836-37, 1858-59 och 1869-70. Under de första epidemierna hemsöktes endast Zanzibar och kustregionen, medan den tredje epidemin redan spred sig längsmed handelsvägarna mot de stora sjörarna i inlandet och den fjärde drabbade såväl kusten som hela östra Afrika. Uppgifterna om de två tidigaste epidemierna är mycket bristfälliga och ger inga möjligheter att bestämma sjukdomens intensitet. Däremot hade de två senare epidemierna katastrofala följder. År 1859 beräknade den brittiske konsuln på Zanzibar att omkring 20.000 människor dog av sjukdomen enbart på ön och ett stort antal kuststäder på fastlandet ödelades. Nästa epidemi skördade ännu flera offer - minst 35.000 på ön, plus ett okänt antal offer runt om i östra Afrika.

Koleran spreds till östra Afrika från Mekka genom återvändande muslimska pilgrimmer, men även på grund av förbättrade och intensivare handelsförbindelser mellan den arabiska halvön och de östafrikanska kuststäderna eller via det Etiopiska höglandet, Nildalen och Maasailand ner mot den östafrikanska savannen. Pilgrimskaravanerna och förbättrade handelsförbindelser möjliggjorde även kolerans explosionsartade spridning i Egypten. Under den första pandemins våg dog uppskattningsvis 150.000 människor i kolera i Egypten. Liksom på Zanzibar var befolkningstätheten avgörande: Nilen är Egyptens livsåder men även dess gräns, ty befolkningen koncentreras till den bördiga floddalen. För Egyptens del är det tämligen säkert att återkommande sjukdomsepidemier (kolera samt pesten år 1835, som dödade omkring 200.000 människor) var den främsta orsaken till att befolkningstillväxten avstannade under 1800-talets första hälft. Först genom en rad genomgripande hälsovårdsreformer och genomförande av ett riksomfattande vaccineringsprogram efter 1836 ändrades denna tendens - i och för sig ett led i Egyptens modernisering under ledning av landets härskare Muhammad Ali (1805-1848). Även i Algeriet ledde kolerans framfart under 1800-talet till djupa samhälleliga problem. Skillnaden var dock att den franska erövringen av Algeriet tillsammans med en rad svåra hungerskriser, epidemier av tyfus och smittkoppor överskuggade och förhindrade uppbyggnaden av ett hälsovårds- och vaccinationsprogram. Detta förklarar varför befolkningen minskade i Algeriet under hela 1800-talet.

Till skillnad från östra eller norra Afrika härjade koleran inte lika svårt - om alls - i västra Afrika. Endast vissa kusttrakter, såsom Senegrambiens, drabbades av sjukdomen, ditförd med skepp från Europa åren 1868-69. Däremot förskonades de folkrika staterna och samhällena i Sudansavennen helt och hållet från kolera under 1800-talet. Sahara utgjorde en effektiv barriär mot främmande mikrober fram till 1800-talets transportrevolution, ty endast friska djur och människor klarade av att korsa öknen. Dessutom förhindrade tsetse-flugan all storskalig handelsverksamhet mellan Sudansavannen och regnskogsbältet. Visserligen förekom det handelsutbyte mellan den atlantiska kusten och det inre av Västafrika, men till skillnad från östra Afrika inträffade det på 1800-talet ingen transportrevolution som skulle ha öppnat det inre av regionen för kusthandeln.

Referenslitteratur:

• Doughty, Charles M., In Arabiens Wüsten. Berlin 1996 (original: Travels in Arabia Deserta. Cambridge 1888).
• Iliffe, John, Africans. The History of a Continent. Cambridge 1995.
• Koponen, Juhani. People and Production in late Pre-colonial Tanzania. Helsinki 1988.
• McNeill, William, Farsoterna i historien. Malmö 1984.
• Peltonen, Matti, "Tautia ei ole," i: Viinapäästä kolerakauhuun. Kirjoituksia sosiaalihistoriasta. Helsinki 1988.
• Rosenback, E.E., Anteckningar om epidemiska kräk-utsoten i Helsingfors Provincial-läkaredistrikt år 1831. Helsingfors 1832.
• Ruffié, Jacques & Jean-Charles Sournia, Die Seuchen in der Geschichte der Menschheit. München 1992.
• Vasold, Manfred, Pest, Not und schwere Plagen. Seuchen und Epidemien vom Mittelalter bis heute. München 1991.
• Weiss, Holger, "Från vattnet till graven - koleran på Sveaborg på 1800-talet," Bidrag till Sveaborgs historia 6, 1998, 138-169.
• Winkle, Stefan, Geißeln der Menschheit. Kulturgeschichte der Seuchen. Düsseldorf & Zürich 1997.

holger.weiss@helsinki.fi

Takaisin edelliselle tasolle